Då som nu för alltid

Det finns dagar då man bara känner sig tom. Dagar som passerar utan att man förstår vart de tog vägen eller bryr sig överhuvudtaget. Dagar som gått som man aldrig någonsin kan få tillbaka.

 

Det liknar någonting

alla känt nån gång

 

Det här är svårt. Oerhört och oförklarligt svårt. Jag har försökt och försökt och försökt, men orden vill inte komma. Vet jag inte hur jag känner? Är det därför det inte går? Jag är sorgsen över att det är slut. Jag är lycklig över och tacksam för alla de minnen jag har. Jag är stolt över att ha varit med om och fått vara en del av allt. Mest av allt känner jag mig tom.

 

Jag gör vad jag kan

Drömmer mig bort

 

Jag är rädd för att jag inte ska få fram det jag vill ha sagt, att det inte blir bra nog, att det inte blir det ni förtjänar. Betyder det ens något? Jag är bara en av tusentals andra. En av alla de som sörjer, som skriker tyst, som inte finner ord. Alla vill berätta, alla vill vara med, alla vill bli hörda. Så betyder det ens något vad jag tänker och känner? Vad jag skriver? För mig betyder det nog allt.

 

Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland

Genom en iskall vinter

 

Minns jag alla gånger? Minns jag känslan av att vänta? Känslan av att stå där framför scenen, att räkna ner, att skrika sig hes, att sjunga med? Jag önskar att jag gjorde det, men sanningen är att man glömmer fort. Man minns små delar: enstaka sekunder av lycka och detaljer som är betyder ingenting alls; allt annat och långt mycket mindre än det man egentligen vill komma ihåg. Att försöka blir som att lägga ett pussel utan motiv som saknar bitar.

 

I minnet en målning

Som aldrig förändras

Vad som än händer

 

Jag minns den allra sista gången, kanske just eftersom det alltid kommer att vara den allra sista. Sista gången jag stod och väntade framför scenen, räknade ner, skrek mig hes och sjöng med. Jag minns mina tårar och mina skakande händer. Jag minns känslan när de vita tigrarna kom fram i snön, jag minns åskan, den brinnande solen och den vita rosen. Jag minns hur tonerna av 747 ebbade ut och ansiktena i publiken omkring mig, märkta av tårar och halvhjärtade försök att torka dem, miner fyllda av kärlek och förnekelse över att de aldrig skulle få höra de där tonerna övergå i tystnad igen.

 

Jag är inte längre där

Jag är nån annanstans

 

För otaliga där ute har Kent betytt allt. Det missförstådda bandet med det melankoliska soundet och de deprimerande texterna blev motivationen att gå upp på morgonen och att kämpa vidare. En dag i taget, men åtminstone vidare. Framåt. Så har det aldrig varit för mig, kanske för att jag aldrig behövt det. Men det har funnits dagar, och det finns det fortfarande, när man bara vill bort ett tag. Bort från verkligheten och alla tankar som snurrar i huvudet. När man bara vill släppa allt. Stunder då man känner sig ensam och utlämnad, utan någon som förstår om man ens skulle orkat försöka förklara. Då är de där tonerna det enda man behöver. Då finns Kent där för att påminna en om att man inte är ensam.

 

Som alltid flyr jag till musiken

Den enda plats där jag är jag

 

Jag upptäckte Kent för någonstans runt åtta år sedan. Vapen & Ammunition låg hemma på bänken i köket och jag ville verkligen tycka om skivan med den vita tigern på omslaget. Det tog ett tag innan mina nerver lärde sig stanna på insidan och jag insåg att introt till Sundance kid inte var brandlarmet som gick. Jag brukade hoppa direkt till Pärlor istället (den första Kent-låten jag verkligen föll för). Att jag sedan fick uppleva och på riktigt upptäcka Kent har jag en enda person att tacka för. Du som tog mig med på min första konsert i Trädgårdsföreningen, du som visade mig Isola och Du & jag döden, du som stått bredvid mig alla de där gångerna. Ända fram till slutet. För det och allt annat kan jag tacka dig i en evighet.

 

Snart kommer regnet som en våg

Och sköljer bort

allt som inte är musiken…

 

Kent har sagt sitt farväl, ett farväl som kändes precis så som ett äkta farväl borde kännas. Det var som ett slag i ansiktet, som en livrem som snärjts år för hårt, som en kylig hand sträcktes ner i ens bröst och tog tag om ens hjärta när man först fick veta det. Det var precis så sorgligt och fruktansvärt som man inte velat försöka föreställa sig när man väl stod där, på plats framför scenen. Men det räcker inte, för de slutade när de själva fick bestämma det, och de gjorde det när de var på topp. Och det betyder något. Så därför kan jag inte vara besviken eller arg. Jag är sorgen, men jag är också stolt, tacksam och lycklig.

 

Och snart finns det inga tårar kvar

De var våra att ge vem som helst

 

Musiken finns kvar och bandets arv till eftervärlden är säkrat i alla de oförglömliga stunder de givit oss, mig och alla andra där ute. Alla vi som fortsätter att lyssna och vägrar släppa taget. Texterna talar om verkligheten: om gråa dagar och normer i samhället; om saker vi inte vill se som vi, genom att ignorera dem, låter ta plats i våra liv. Världen är stor, men inte så stor som vi ibland vill tro. Jag är rädd för framtiden: rädd för den maktlystenhet och det våld som härskar på så många platser; rädd för att den förändring vi genomdriver och de goda gärningar vi gör inte räcker till; rädd för att vi aldrig riktigt kan veta vad som kommer att hända. Jag är rädd för att våga chansa och rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att förlora det jag har och rädd för att leva mitt liv utan att det betyder något.

 

Jag är livrädd för att leva

Och jag är dödsrädd för att dö

 

Tillslut hittade jag orden ändå, men det känns fortfarande tomt. Det kommer det nog att göra ett bra tag. Tårarna har torkat nu, men de är aldrig långt borta när jag hör 747, den låt som för mig fortfarande betyder mest av alla. Många av låtarna jag fick höra under avskedsturnén betyder så mycket mer nu än vad de gjorde tidigare. Romeo återvänder ensam, En timme en minut och December. Mannen i den vita hatten kommer aldrig bli densamma igen, och Den sista sången kommer för alltid att vara den sista sången. Tack för allt ni har betytt och allt ni kommer att fortsätta betyda för mig. Tack för alla minnen, alla känslor och alla tårar. Tack för allt Kent. Ni kommer alltid finnas med mig.

 

Då som nu för alltid